The secrets of the Bird Island~ Help is on its way
Publicerat den

 
Claudia stirrade enträget ut över havet. Ingen färg. Hon tittade för säkert sjuttionde gången på sina egna armar. Jodå, dem var fortfarande färgade. Med en suck lät hon blicken glida över havet igen. Under henne frustade Batman. Vid det här laget hade Claudia vant sig vid att det susande ljudet av vinden var det enda man hörde. Ibland, när vågorna var höga kunde man också höra havet, men det var sällan. Även fast hon stod så nära vattnet hördes det inte. Vad var egentligen hennes och Batmans uppgift här? 2 veckor hade gått och inget hade hänt. Fågelön var helt isolerad från omvärlden. Claudia bestämde sig för att rida upp till gården där man ibland hörde ett högt klagande skrik. Det var obehagligt, men hon hade inget bättre för sig. Dags att få reda på vad som hände där uppe...
 
Claudia styrde upp Batman för en backe och närmade sig gården. Just i den sekunden hördes det isande skriket. Claudia rös, men insåg att det var mänskligt och tillhörde en man. Det lät sorgset. Batman ökade takten och snart rundade de huskröken och Claudia fick syn på en äldre man som stod framför ett hus och kastade foton omkring sig. Batman saktade av och stannade. Mannen höjde på huvudet och Claudia såg tårar glänsa i hans ansikte. En bild landade nedanför Claudias fötter och på den såg hon en kvinna och en liten pojke. Hon började inse vad detta handlade om. 
"Uhm, hej..." sade hon försiktigt. Mannen log genom tårarna och andades lättat ut.
"Jag trodde du var en av dem" sade han med skakig röst. Han började plocka upp korten och Claudia gjorde en ansats att hoppa ner från Batmans trygga rygg, men mannen skakade på huvudet.
"Nejdå, det behövs inte.. Bara... Bara ett litet anfall, inget... Inget... De kommer tillbaka. Bara.. Utforska... Bara.." Han sjönk ihop på marken och Claudia hoppade av Batman. 
Bob, han heter Bob. Claudia ryckte fortfarande till när Batman pratade med henne. Hon gav honom en förbrående blick men nickade. 
"Bob... Är du okej?" Bob log sorgset.
"Min familj har blivit tillfångatagen, jag kommer inte åt min åker för taggtråden, mina hästar har tagits ifrån mig och mina hönor blev soldatmat, men jag mår bra!" Bob skrockade lite och Claudia kunde inte låta bli att le åt ironin. 
"Fastlandsborna? Är det dem som tagit din familj ifrån dig?" Claudia visste redan svaret på den frågan. Bob nickade.
"Och mina djur. Och min åker." Bob pekade över havet. 
"Där, åkern med det guldgula vetet... Jag lade ner min själ i den" Tvärs genom åkern löpte en taggtråd. 
"Åh, och Catherine älskade dem där hästarna... Jag förstår fortfarande inte... Joe..." Han suckade och strök undan en tår. Claudia klappade honom lite tafatt på armen.
"Åh, jag skulle ge vad som helst för att få återse dem igen! Vad som helst!" Plötsligt skrek Bob. Det isande skriket och Claudia bet ihop för att inte hålla för öronen.
Hjälp honom! Vi kan klara det! Batman skrapade med hoven i marken. Claudia insåg att han hade rätt.
"Vi ska hjälpa dig" sade hon.
 
Claudia var skakad efter berättelsen. Den sanna berättelsen. Fastlandsborna hade stormat in med sin armé för ett antal år sedan och tagit allt från alla. Bob's hus blev länsat, hans boskap och åkrar togs ifrån honom och hans familj tillfångatogs. Bob hade varit nere vid havet och fiskat när det hände, därför klarade han sig undan. När han kom tillbaka fann han sin gård, sönderslagen och hans fru och son syntes inte till. Han insåg snabbt vad som hänt. Han rusade ner till bron bara för att se taggtråd sättas upp och en vagn med hans boskap på försvinna in i Jarlaheim. Plötsligt flög ett papper emot honom och han kände genast igen handstilen. Catherine. I brevet stod det: Bara ute och utforskar den nya världen. Älskar dig /Catherine Bob vet inte varför hon skrev så. Kanske vlev hon utpressad? På baksidan fanns ett foto, det fotot som Catherine alltid burit med sig. 
 
 
Claudia red ned för backen mot bron. Hon och Batman skulle hitta Bob's familj. När dem nådde ned till bron hördes äntligen andra ljud än blåst. Men ljuden var inte dem någon ville höra. Det var ljudet av skottlossning. Allt hade förändrats...
 
 
To be continued...
 
 



The secrets of the Bird Island~ Questions
Publicerat den

 
Claudia vände sig om. Bakom henne stod en kvinna. Hon var inte skräckinjagande på något vis, hon passade tvärt om, inte in i Fågelöns annars så gråvita klimat. Kvinnan log stort och Claudia log tillbaks, lite smått. 
"Hej, du måste vara Claudia? Vi är så tacksamma att du är här! Du är den första människan vi lyckats få hit."
Claudia nickade och log, som hon alltid gjorde när det var något hon inte förstod.
"Du måste ha tusen frågor" sade kvinnan. "Kom så går vi till mitt hus. Jag ska försöka svara på dem flesta" 
Hon vinkade åt Claudia att följa efter och sedan gick hon mot det stora huset precis bakom bron. 
 
"Mitt namn är Dorith, och det är jag som har hand om FÖA's matförråd samt hästar." Hon slog ut med armen, i riktning mot gården.
"FÖA?" Claudia blev förvirrad. Under 2 veckors tid hade hon hört... Ingenting... Och nu stod denna kvinna här och pladdrade en massa nonsens.
"Åh, "Fågelöns Armé", förlåt, jag glömde att du var ny" Hon slätade till sin kjol.
"Har Fågelön en armé?" Claudia såg storögd på Dorith.
"Ja för jösse namn! Vad får ni lära er därborta på fastlandet. Fågelön är ett land med en välutbildad armé, och löjtnanten ser dessutom trevlig ut, ja, det gör ju soldatpojkarna också, men dem är alldeles för unga, men löjtnant Kent är så stilig..." Dorith såg drömmande mot backen bakom hagen där ett hus skymtade.
"Ursäkta.." Claudia hade fastat för ett or i det Dorith sade. "Ett land? Jag trodde att ön tillhörde..." Dorith avbröt med en skri.
"Ohnej, absolut inte! Borgmästaren från fastlandet vill förstås att vi ska tillhöra honom, men under alla dessa år har vi trotsat honom. Men sen satte han upp taggtråd i hopp om att ta död på oss eftersom kontakten med omvärlden dog. Ett tag led vi av svält då all handel stoppades, men sedan skapade vi ett eget jordbruk. Nu är vår stolthet sårad. I alla dessa år har Fastlandsborna skrattat gott åt oss, sett oss som avskum. Nu vill vi hämnas, och det är därför vi har kallat alla djur. Armén behövde fler riddjur, och vi behöver mer mat, därför har vi även tagit boskap. Vi är medvetna om att det är stöld, men vi tänker lämna tillbaks dem igen. Ingen skulle hjälpa oss ändå, så vi gjorde det själva. Det är ändå ingen som misstänker oss, vi har det som hände för 200 år sedan som täckmantel, men det var ju bara Fritjof den femte som råkade slå slint med en formel och..." Dorith tystnade. Claudia studerade sitt hår som i Fågelöns ljus skymtade grått.
 
"Förlåt lilla vän, jag vet att jag pratar mycket, men vi kan väl börja med att du tar denna tröja och går upp till Löjtnat Kent? Det sägs att du och din häst tillsammans är oslagbara. Vi vill ha dig i FÖA. Hjälp oss att rädda Fågelön innan mörkret tar över allt!"
Vimmelkantig av allt prat tog Claudia emot tröjan och ett par stövlar. Hon gick för att hämta Batman och insåg plötsligt att hon skulle behöva kriga. 
"Men jag är ingen krigare" mumlade hon tyst mot Batmans hals.
"Men tillsammans är vi oslagbara" ekade en röst i hennes huvud. Det var inte öns röst. Claudia såg förundrat upp i Batmans lugna blick.
"Se inte sådär på mig! Jag har pratat med dig hela tiden, men du hör mig först nu" 
 
To be continued...
 

Mycket text idag, men också lite svar på frågor ;)
 
 



The secrets of the Bird Island~ Black and white
Publicerat den

Eftersom det senaste avsnittet var så kort får ni nu ett extra långt! :)
______________________________________________________________________________________________
 
Claudia visste inte hur länge hon stått där vid bryggan. Renen hade lämnat henne för länge sedan, eller, var det länge sedan? Tid och rum flöt ihop i det här tillståndet. Claudia visste knappt ens vem hon var längre. Men så en dag började hon tänka klarare. Hon såg hur en tydlig barrikad omringade Fågelön. Här på fastlandet var allt färgglatt, som det skulle vara på våren, men Fågelön skymtade med sin svarthet. Vår. Claudia ryckte till. Hon hade stått här i två veckor. Två veckor. Att hon inte dött? Men i och för sig var allt konstigt nu för tiden. Claudia blundade. Då, för första gången på 2 veckor hörde hon den. Rösten i hennes medvetande. Allt inom sin tid. Det är dags nu. Är du redo? Claudia kände rysningen över ryggen. Hon nickade sammanbitet och tog ett steg framåt. Tack. Fågelön är så tacksam för ditt stöd. Claudia visste inte var detta var påväg. Helt plötsligt var rösten ödmjuk. Hon försökte avgöra om det var en man eller en kvinnas röst, men det gick inte. Det var bara en... Röst. Claudia gick över bron, klämde sig genom hålet i gallret och slukades i en oändlig mörkhet. Allt var svart och vitt.
 
Claudia fann sig själv ståendes framför det lilla huset hon skymtat från bryggan. Grått. Allt var så grått, så livlöst. Ovanför cirklade fåglarna. Då och då gav dem ifrån sig gälla, klagande läten. Claudia rös. Men, så hörde hon ett ljud som hon inte hört på så länge. Hovklapper. Hon vände sig om mot ljudet och upptäckte en hage, full av hästar. Där borta skymtade en till hage med kossor, och en till med grisar, och höns och renar. Så det var hit djuren kommit. Dem såg ut att må bra, dem hade hö, vatten och gräs. Fast gräset var grått. Plötsligt ljöd en gnäggning genom stillheten. Det svaga mullrandet av blåsten tynade bort bakom den. Claudia kunde inte tro sina ögon. Där stod Batman, utan suddig blick. Claudia sprang fram till hagen.
 
Claudia kom på sig själv med att gråta. Det hade gått 3 veckor sedan hon sett Batmans pigga ögon. Hon stod där, utanför staketet och log mellan tårarna. Batman lyfte på huvudet och gnäggade igen. Sedan kom han fram till staketet.
Plötsligt hörde Claudia steg bakom sig, och hon var övertygad om att dem var mänskliga.
En svart skugga föll över henne.
 
To be continued...
(Ursäktar om bilderna är för stora, blogg.se's förhandsgranskning funkar inte)

Nästa del kommer redan imorgon, have a great day! :)
 
 
 
 


Tidigare inlägg